”Vi som föddes i skuggan av andra världskriget i skydd av neutraliteten och bodde här låg i samma Torekovmarinad. Den som gällde då torsken och makrillen ännu lät sig dörjas och ålarna slingrade förbi våra ben på badstranden. Då Väderöbåten hade kulmotor med dovt dunk-dunk och hette Fylgia. Då Hotell Kattegatt fortfarande hade en stor balsal för tennisfest och trädgård för pinsamma danser kring midsommarstången. Det var då den säregna doften nådde oss från Vattenfabriken och kittlade med Solo och Loranga. Lite senare i livet skojade vi om att fabrikören aldrig hade dödsäsong eftersom det var han som körde begravningsbilen när de törstiga badgästerna hade dragit sin färde. Relationen till byborna var levande och rolig. På den tiden var dom fortfarande fler än vi och man kände igen de flesta utan att för den skull känna någon. Sommarfesten i augusti fylldes gatorna av blomsterprydda hästdragna kärror där vi barn var utklädda till cowboys och indianer eller blåsippor och prästkragar i kräppapper. Nere i hamnen stod ett 10 m högt hopptorn och väntade med simpromovering där vi tävlade i simhoppning och lagkapp. Publiken kantade kajerna och hejade på ”Uppsverige” eller sitt ”Skåne”. När vi var små fanns fortfarande gubbar i byn som vi tyckte var både konstiga och skrämmande. Somliga märkta av hårt liv till sjöss. Med krumma ryggar och vaggande gång. En hade emaljöga, men såg bra ut ändå. En var skomakare och brukade ränna in en stor syl i sitt träben för att skoja med oss. Fyra gängliga hilly-billy-typer, tystlåtna enstöringar brukade cykla in från sitt spöklika stenhus på Torekovs golfbana. Spooky! Vilka var dom egentligen? Man såg aldrig till några kvinnor. En liten krallig kille som gärna pratade med oss var Bosse Ekensten, en sjöbuse som drack för mycket och inte kunde simma, han drunknade en stormig natt utanför Hallands Väderö.
En annan hette ”Skräcken”, men som ändå, eller just därför, låg bra till hos tjejerna. Och så var det Ingemar med sitt eviga cyklande upp och ner för Tunbyvägen och som hyllades som byfåne med egen minnessten på kyrkogården. Original som försvann tillsammans med Storgatans gamla bakgårdar, dofter och ljud från hästdragna tånglaster, fisk-och nätrensning, skrovskrapning och bottenfärgning, oljerockar på tork och klafsande sjöstövlar. Många av gubbarna vi hade omkring oss hette Kullenberg. Torekovs egen adel, förutom Wulffarna. Hörde för många år sedan Peter Bruse byns store träskulptör intervjuas i radio – ”Ni säger att fisket och skörden slagit fel i många år, men vad lever ni av då”? ”Ja, det är ju de där inga turisterna…”Vi var nära byns vardagsliv och människorna som flyttade ut i hönshusen för att ge plats för oss badagäster när vi drog in med amerikakoffertar och cyklar polletterade till Grevie järnvägsstation f v b med buss till torget i Torekov. Kor och hästar betade nära våra tillfälliga boplatser. Det surrade och irriterade när man försökte sova. Flugfångare var en storsäljare på den tiden. Men filmjölk fanns inte att få. ”Vi måste skaffa oss rätt kultur”, sa dom. All bacterias are local! Under tiden sattes filbunkar som skar sig när åskan gick. Då som nu var somrarna stekheta med blixt och dunder. Bekymmersfria lekar och upptåg fyllde våra dagar. I slutet av andra världskriget låg fosterlandets försvarare förlagda i strandskogen . Utefter stränderna vakade tomma och obeväpnade bunkrar i den s.k. Per Albin-linjen vars största förtjänst var att själva byggnationen skapade en känsla av trygghet och beslutsamhet. Så långt marinaden, som format våra liv sedan 3-års åldern.”
Hur vi nu fortsätter våra nyinflyttade liv här på Torekovs ängar är upp till oss alla att berätta om. Välkomna med era berättelser så bekantar vi oss och bygger hemsidan tillsammans.