/Fortsättning på promenaden med Thora/
Vi sneddar över vägen till de låga vita husen, som alla vetter sina glasade fasader mot havet. Där träffar vi nyinflyttade nybyggaren Axel.
”Redan första gången jag och familjen hälsade på min mor i Torekov insåg vi att det var här vi skulle vilja ha vårt sommarställe. Här fanns västerhavet, Hallands Väderö, stränderna och de salta baden, heden, stillheten, ljuset och den avspända och vänliga stämningen människor emellan. Hamnen med charmiga krogar, seglarskola och andra aktiviteter för barn, allt var sånt som vi hade drömt om. När det så dök upp en möjlighet att köpa en tomt med havsutsikt en bit utanför byn slog vi till. Det var de vindpinade tallarna, som gjorde tomten speciell. I min värld är det, förutom tomt-och bygglagen, själva naturen som kräver respekt och inlevelse av den som slår ner bopålarna. Om en tall har bestämt sig för att slå rot just här, där det blåser mest i hela Torekov, förtjänar den all respekt och skötsel. Som arkitekt skapar man rum tillsammans med naturen så tallarna följde med till ritbordet. Träd silar ljus, dämpar ljud, skuggar och skapar gläntor. De väcker drömmar och lockar fåglar och bin. Allt det där som huskroppar och byggmaterial inte kan tillföra. Min hustru som gärna springer långt och länge ute på malarna kom hem med idéen att vi borde ha suckulenter på taken, dessa magiska växter som magasinerar vatten. Nu är de på plats, men man måste vattna dem och då och då. Precis som med kameler.”