Det fanns en liten plätt på heden dit vinden inte nådde. Bakom de vresiga rosenbuskarna och det gamla gistna trästaketet brukade han gömma sig för omvärlden. Här låg resterna av de små bunkrar han byggt under kriget med cement han fått av gubben Ekensten som hade murat familjens nya terrass. Det var miniatyrer av den så kallade Per Albin linjens bunkrar som byggdes utefter Skånes och Blekinges kuster. Han bidrog med sitt murande i sin aningslöshet till att det skulle finnas ett liv efter kriget. Det röda gamla huset med halmtak som pappa köpt 1948 av fiskaren Pihl för 10 000 kronor, hade under krigets första år innan deras hus byggdes 1942, tvångsrekvirerats av kustförsvaret för att kunna ge soldaterna lite drägligare liv när stormarna och kylan slog till mot de som tvingades underkasta sig bunkerlivets vedermödor.
Enligt trovärdig källa, nämligen en tillfällig besökare, som bott i huset under de första krigsåren, hade en av soldaterna mitt i natten råkat snubbla över sin egen kulsprutepistol och ett helt magasin hade då tömts rakt upp i taket. Därav smeknamnet ”Knallhyddan”. Besökaren var en konstnär som dök upp en morgon någon gång på sent 1950-tal utanför husets södra gavel. Jag minns att han bara stod där med sitt staffli och två penslar mellan tänderna. Han var nästan klar med sin tavla när jag kom ut till honom, så han måste ha varit på plats redan i tidig gryning. Jag gillade verkligen det jag såg och borde naturligtvis bett att få köpa tavlan nu när den var klar. Vi skildes dock utan att det blev någon affär. Det visade sig långt senare att den besökande målaren och soldaten med minnen från ”Knallhyddan” var en av Halmstadgruppens kända storheter.