Den togs bara fram en gång om året. Amerikakofferten. En brun, stor och åbäkig pjäs, förstärkt med stötfångande lister, plåtskodda hörn och bastanta lås. Dekorerad med resterna av gamla avrivna fraktsedlar för avklarade polletteringar. Utan kofferten kunde vi inte få med oss det bohag, som krävdes för en bekväm vistelse på annan ort några sommarmånader. Och utan en sådan rejäl konstruktion vågade vi inte heller packa ner glas och porslin och annat ömtåligt. Familjens cyklar var mer stryktåliga och skulle så småningom få den där typiska patinan.
Det fanns en spänd förväntan varje sommar innan vi gav oss iväg mot sydliga nejder där en annan verklighet väntade. Vi var inga utvandrare, men bröt ändå upp från ett välkänt stadsliv. Aningen bleka och glåmiga bakom obligatoriska mörkläggningsgardiner och smällkalla krigsvintrar med spikrak skorstensrök var vårt behov av värme och ljus akut.
Första två åren hyrde vi Villa Berget ett stort vitt hus mitt i byn.
Bagaget och cyklar anlände med expressgods till Grevie, vilket innebar att vi själva inte behövde vara med på samma tåg. Därefter lastades allt ihop ombord på bussen till Torekov där hästskjuts tog vid för vidare transport hem till oss där jag minns att jag blev fascinerad av att allt vi hade packat ner verkligen hade kommit fram…
Själva resan blev en del av målet. Lika viktig för att upplevelsen av Torekov skulle bli minnen för livet.
IDAG RESER VI MED LÄTTARE BAGAGE
Bohaget är redan på plats i det egna vinterbonade huset som kan användas när som helst. Allt fler blir dubbelboende och kan arbeta på distans och mötas via zoom eller liknande. ”Where ever I lay my laptop is my home”, som någon okänd tänkare uttryckt saken.
När kom ni? Hur länge stannar ni?, har blivit sällsynta frågor. Pandemin påskyndade förändringen. När arbetsgivarna krävde distansarbete tog många chansen. Somliga valde att skriva sig i Torekov och pendlar till gamla hemtrakter när så behövs. Här uppe på höjden av det nya Torekov är naturen vår trädgård, där lärkan slår sin drill och barnen möter betande fåren på heden. Vi trivs bäst i öppna landskap och nära havet vill vi bo.
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill.