Enligt legenden flöt Thora kungadottern i land vid morgonbryggans strand. Där, vid den stora stenen hittades hon av den blinde Frenne som lovade henne en kristen begravning om han fick synen tillbaka. Miraklet skedde. Frenne kunde se igen. Thora begravdes nära stenen där det byggdes ett kapell och en sötvattenskälla upptäcktes några meter från havet. Legenden spreds och Torekov blev en vallfartsort långt in på 1800-talet. Torekov ska enligt legenden ha fått sitt namn av Thora. Hon blev snabbt ett lokalt helgon som höll sin skyddande hand över sjömän och kvinnor som födde barn. Kapellet blev så småningom en kyrka som fick många besökare som ville be till sitt skyddshelgon. Mitt i centrala Torekov finns murarna som visar var den gamla kyrkan låg. Kyrkan förstördes i den stora branden 1858. I ruinen står en skulptur av Sankta Thora. Hon är symbol inte bara för Torekov utan också för Bjäre härad.
Så det kändes naturligt att låta byns lokala skyddshelgon följa med som sakkunnig på vår expedition. Med den poetiska friheten vi tagit oss hoppas vi få Thoras synpunkter på hur byn mår i dag och utvecklas. Hon har varit med förr och har ett gott minne om både stort och smått. Hennes ande kommer således att sväva över strövtågen vi gör i såväl dåtid, samtid som framtid. I kraft av sin levnadshistoria och helgonstatus är hon en skarpögd iakttagare och orädd sanningssägare.
” Vad har hänt med alla butiker som låg här förr? Jag kommer ihåg att det fanns en speceriaffär, Carlssons tror jag den hette , i hörnet av Storgatan och Tunbyvägen,. Där kunde man skriva upp i bok. Och det fanns en pappersaffär som sålde tidningar, björnklister, leksaker och simfenor. Och Elbings det lilla varuhuset, där det fanns allt mellan himmel och jord. Där uppe i slutet av gatan hade systrarna från Marieborg grönsakstorg ett par dagar i veckan. Vart tog fiskaffären vägen, som låg en trappa ner i källaren? Kanske det var där som Bertil Hult sålde solhattar… Och mjölkaffären vad hände med den, har folk slutat att äta och dricka? undrar en förvånad Thora, när vi i sakta mak går ner för Storgatanmot havet och morgonbryggan.
Vi berättar för Thora att allt beror på att Torekov blivit så populärt att många vill köpa hus här och helst ville man bo mitt i byn i husen där affärerna låg och att de som sålde sina hus flyttade en bit utanför byn och byggde nya hus åt sig.
”Men var är alla människor? Varför finns inga dörrar och öppningar mot gatan? Inte bra för charmen när man håller stängt på byns största gata. Man får hoppas att de har det trevligt på gårdssidan”, sa Thora med ett illmarigt leende.
Vi fortsätter vår promenad ner mot morgonbryggan där Thora stannar upp en stund och häpet ser hur badgäster i alla åldrar har lagt sig för att sola på den steniga stranden runt hennes egen stora livräddningsklump.
Plötsligt bestämmer hon sig för att gå ut på bryggan där hon sätter sig på huk böjer sig ner och lägger ett öra mot betongen. .
Efter en stund reser hon sig upp, rättar till kläderna och berättar att hon lyssnat på vad bryggan hade att berätta om sig själv och omgivningen. ”Man kan säga att vi är själsfränder med minnen från samma steniga mylla. Nåväl, enligt bryggan heter villan bakom oss Miramar och stod klar 1918. Den byggdes åt Ivar Krügers vice vd Krister Littorin, som också lät bygga morgonbryggan i slutet av 1920-talet. På 1800-talet fanns två kallbadhus mellan bryggan och Svartskär, men båda försvann med höststormarna”, meddelade Thora med ackuratess
Vi fortsätter vår promenad utefter strandmalarna och går vi förbi platsen där det för många år sedan låg ett litet vindkraftverk, som väsnades mer än det gav elektricitet. ” Dä ä ju bra att di fått dit den däringa äggavispen så vi får bort den räliga luften från reningsverket”, sa gumman Hulda som bodde granne med ”vispen”. Uppe på Solsidan utanför Torekov Hotel möter vi Ebba, som har varit i Torekov med familjen sedan barnsben. Ebba är fastboende sedan 4 år i Torekov med sin man Oskar, som är egenföretagare i Västra Karup. Nu är hon ute på barnvagnspromenad med dotter Ingrid 1 år som ska börja på dagis här i Torekov nästa vecka. ”Jag växte upp i Helsingborg men var lika mycket i Torekov när familjen hade köpt hus här. Så fort det bara gick, ville jag till Torekov, det var här det sköna livet fanns med segling, golf och tennis. Jag har många härliga minnen av baddagarna ute på ön och när pappa brukade ta med oss ut till på sälarna på Orrskär. Allt det här är sådant jag och Oskar vill att Ingrid ska få uppleva. Jag började tidigt att jobba på somrarna på Kattegatt och golfklubben, det var ett bra sätt att lära känna bybor och sommargäster. Det jag gillar med Torekov är den avspända fasaden, folk frågar inte ”vad jobbar du med”, man pratar om andra saker än jobbet. Man klär inte upp sig för att gå och handla. Man omhuldar och bryr sig om varandra. Jag har bott och pluggat i Stockholm och känt det där trycket, som jag tror påverkar människors självförtroende. När man kommer hit kommer man i kapp sig själv. Här infinner sig lugnet. Här använder man tiden för att leva, inte för att transportera och profilera sig. Jag hoppas fler flyttar hit och blir åretruntboende, det behövs för att skolan ska få större elevunderlag och att eleverna ska få fler kompisar. Viktigt också för att kunna behålla och locka hit duktiga lärare. Nu ser det i alla fall ut att hända saker med satsningen på den nya Sandlyckeskolan. Bra för framtiden, eftersom det nu är babyboom på Bjäre och många nya barnfamiljer har flyttat in på Tejstvägen-området där alla barn spontant springer in till eller sover över hos varandra. Det är tryggt att ha barn i Torekov”, säger Ebba.
Vi fortsätter vår promenad förbi Gemmelska villan med det lilla gröna lusthuset invid muren ” Där inne hörde jag en gång Olle Adolfsson sjunga ”Trubbel” så det hördes ut till vägen”, sa Thora.
” Var köper morgondopparna sina dagliga bullar nuförtiden”, frågade Thora plötsligt. ”Jag minns Rantzows som låg nere vid tennisbanorna och Glade Bagaren och Miramar som var ett konditori”.
I dag är det Rapps, borta vid brandstationen, som bakar de flesta bullarna. Han brukde förresten sjunga ibland på Hacienda, berättade vi ”den bagaren vill jag gärna träffa”, sa Thora glatt. Vi passade på att ta en kaffepaus med några nybakade surdegsfrallor och bestämde oss för att gå upp till kyrkan.
Utanför kyrkan på gräsmattan ligger ett stort slätt klippblock, som jag ville visa Thora. ”Vi har något gemensamt du och jag Thora”, sa jag. ” vi har båda härliga minnen av en stor sten. Stenen som ligger här är hitforslad för att hedra Ingemar Ahlberg, som var en vänlig kuf och något av Torekovs skyddsling, precis som du. Vi bodde grannar och möttes nere vid badet på heden. Han kunde inte simma och hade en färgglad badring runt magen och nöjde sig med att plocka bort stenar och röja väg för oss andra ut mot sandbottnen. Stenen som hedrar honom var vår gemensamma badsten. En kort tid efter att Ingemar hade gått bort försvann stenen från stranden. Ingen kunde förstå hur det hade gått till. Sådana stormar finns inte. Den hade legat där långt innan du och din sten landade nere vid morgonbryggan. Det visade sig vara kyrkan, som med tillstånd av Länsstyrelsen hade låtit flytta upp den fridlysta stenen.
Tanken hade varit att även placera ett ankare ovanpå stenen, men det visade sig dessvärre vara för stort för att få plats på stenen.
” Det låter mycket märkligt, sa Thora ”borde inte stenen läggas tillbaka där den hör hemma? Nu ligger den ju bara här, utan att någon förstår varför. Varför inte sätta upp en sån där skylt, som jag fått nere vid min sten”.